 |
| I boken ”Marknadsföring: Vetenskap och praktik”, här förevisad i Tiger World, kritiseras dagens hållbarhetsparadigm. I den boken finns Kolmården med som ett av praktikfallen. Grunden till Kolmårdens djurpark – som betytt oerhört mycket för bevarandet av utrotningshotade djurarter – var Ulf Svenssons vilja att förbättra ekonomin i den lilla orten Kolmården. Foto: Visitoria Carbonmarten |
I en majoritet av resonemangen i debatten, relateras hållbarhet bara till miljön. Fokus på klimatet är vanligare än fokus på ekologisk mångfald. Ibland väver man in också social hållbarhet.
Problemet är att denna bild inte överensstämmer med begreppets betydelse såsom FN definierade det från början. För FN var hållbarhet en utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov. Underlaget var Gro Harlem Brundtlands rapport ”Our Common Future” 1987.
Där talades om ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet. Alla tre delarna måste fungera i samklang för att hållbarhet ska uppnås. Brundtland insåg inte minst ekonomins betydelse för hållbarheten och skrev:
”Poverty is a major cause and effect of global environmental problems. It is therefore futile to attempt to deal with environmental problems without a broader perspective that encompasses the factors underlying world poverty and international inequality.” (s 12)
Brundtlandrapporten baserades delvis på agronomen Lester Brown, född på en bondgård i Bridgeton, New Jersey i USA. Mellan åren 1984 och 1987 var Brown redaktör för rapporter med rubriken ”State of the world”. Ett bärande tema i hans skrifter är att det alltid existerar ett samband mellan ekonomi, ekologi och sociala frågor.
Trots att Brundtland, Brown och FN insåg ekonomins betydelse lyser de ekonomiska dimensionerna ofta med sin frånvaro i dagens hållbarhetsdebatt. Är det hållbart?
Och vad kan vi då se bortom Brundtlands hållbarhetsperspektiv? I framtiden kanske vi bör byta ut triangeln mot en sexhörning där landsbygdsperspektiv, djuretik och kultur också finns med. Vidare finns nog skäl att tänka mer på hållbarhet i bemärkelsen produktkvalitet. Varför går saker sönder fortare än vi förväntar oss? Någon kanske vill föra in ständig teknikutveckling som en del av ett hållbart samhälle? Landar vi sålunda i en dynamisk oktaedermodell?
En sak är i alla fall klar: En hållbarhetsdiskussion med tonvikt vid bara en eller två av hållbarhetens tre fundament är inte hållbar.
 |
| Linné älskade naturen och var en hållbarhetsforskare före sin tid. Men varför har han här titeln ”Flora Economica”? Jo, för att han insåg att det ekonomiska perspektivet var lika viktigt som det biologiska. Foto: Grönovation |
 |
| "Bojkotta palmoljan, den dödar regnskog”, var budskapet i Erik Hansson och Tom Svenssons artikel i Expressen 4 december 2015. De nämnde bland annat Snickers och pekade på stora negativa miljöeffekter i Indonesien i spåren av palmoljeplantager, exempelvis påverkas orangutangernas biotoper. Men allt detta bottnar i hög grad inte i ett miljöproblem, utan i ekonomi. De som vill livnära sig på palmolja upplever sig troligen inte ha något bättre sätt att försörja sig på. Foto: Bildverkstan |
/Per Frankelius
Brundtlandrapporten nämns vanligtvis inte i denna kontext. Förklaringen kan vara att hållbarhetsbegreppet används i marknadsföringen för att sälja nya produkter och därigenom öka tillväxten.
SvaraRaderaJag har sett och kommenterat på Frankelius inlägg i Ny Teknik med samma budskap. Känner mig föranledd att göra detsamma här.
SvaraRaderaVi vet alla att samhällets olika delar genomsyras av varumärkestänkande. I våra professioner uppmanas vi att "stå ut" i mängden och vårda våra personliga varumärken.
Per Frankelius är just en sådan akademiker som hängt på denna trend och gör kontinuerligt nya utspel för att profilera sig. Inget konstigt med det i den tid vi nu lever.
Nu har tydligen turen kommit till hållbarhet efter att Frankelius har förklarat för oss att marknadsföringens framgång beror av X-faktorn och andra teorier han såld in sina böcker kring.
Uppenbart att Frankelius är sent på bollen avseende hållbarhet och därför väljer han företagspopulistiskt att påstå att den ekonomiska dimensionen av mänsklig verksamhet blir åsidosatt i hållbarhetsdiskussionen.
Som om vårt senkapitalistiska samhälle inte hade ekonomi i fokus på precis varje tänkbart område.
Hela poängen med att lyfta hållbarhetsbegreppet är att få samtiden att balansera detta fokus med förståelsen för behoven av att även sociala, ekologiska och kulturella aspekter måste beaktas.
Om han hade valt att utveckla resonemanget och där pekat på skillnaden i vårt nuvarande fokus på vinst som drivkraft och ekonomisk hållbarhet så hade han medverkat till att utveckla diskussionen. Jag upplever dock att han inte vågar utmana det marknadsliberala självklara fokus på just vinst.
Hållbetsbegreppet har redan utmaningen när dess holistiska och allomfattande natur ska kommuniceras utan att Frankelius skissar på prismor eller "oktaeder" som han själv omnämner sin modell.
Just sådant modellbygge som gör att forskningskommunikation som personligt varumärkesbyggande snarare stjälper än hjälper nödvändig omställning mot en hållbar utveckling.