Företagsmiljön föder flest innovationer

I torsdags var jag på Ratio, på lanseringsseminarium för rapporten ”Var skapades Sveriges 100 främsta innovationer?”. Den är utgiven av Reforminstitutet och författad av Christian Sandström. I seminariet medverkade även Stefan Fölster, Thomas Hedner och Örjan Strandberg.

Fölster berättade om idéerna bakom rapporten:

”Min egen ingång i frågan är att jag känner mig lätt provocerad av regeringens innovationsstrategi. Den är ett välformulerat steg åt rätt håll, men ändå i fluffig ton och med brist på konkretion. Därför skrev jag en alternativ innovationsstrategi som är väldigt konkret. I den processen började jag tänka på vad vi vet om var viktiga innovationer uppstår. I vilka miljöer uppstår de, och vilka personer ligger bakom? Jag hittade ingen svensk genomlysning av detta, bara en amerikansk studie som visade att 6 procent av innovationerna har tagits fram av universitet. De flesta innovationerna verkar komma fram i samspel mellan enskilda uppfinnare/småföretagare och myndigheter. Men det här finns inte alls med i den svenska innovationspolitiska buffén.”

I samma veva blev Stefan Fölster kontaktad av Stockholms innovatörskrets och Sveriges Uppfinnareförening och de började fundera på att genomföra motsvarande studie i Sverige. Det hela landade alltså i att Christian Sandström fick uppdraget.

Sandström har granskat ursprunget till 100 av Sveriges främsta innovationer – från Polhemsknuten 1690 till Spotify 2006. Han finner att 47 procent har uppkommit vid företag, 33 procent via fristående uppfinnare, och 20 procent har koppling till universitet.

Christian Sandström påpekade själv att urvalet är litet och att det finns en del gränsdragningsproblem. Många av innovatörerna har rört sig mellan akademi, näringsliv och egenanställning – därför har det gällt att granska varje fall för att se i vilket skede som innovationen har uppkommit.

I studien finns en del intressanta resultat. En trend i materialet är att de fristående uppfinnarna står för en ökande andel av innovationerna de senaste decennierna. Deras innovationer uppgick till 25 procent under perioden 1955–1979, och till 45 procent under perioden 1981–2006.

Ett annat resultat är att innovationers uppkomst skiljer sig mellan olika sektorer. Universiteten står exempelvis för en begränsad andel av studiens innovationer, men när det gäller medicin och hälsa är deras bidrag stort.

”Om en överväldigande majoritet av Sveriges banbrytande innovationer skapats av enskilda uppfinnare/näringsidkare och individer anställda av företag bör den svenska innovationspolitiken fokusera på dessa aktörer i första hand”, skriver Christian Sandström i rapportens slutsatser.

När man läser om innovationer är perspektivet ofta framåtblickande: Vad blir det nya svarta? Därför är det kul med studier som sätter in innovationerna i en historisk kontext, och synliggör mönstren. Jag hoppas på mer av den varan från Lundaforskarna Karolin Sjöö och Josef Taalbi. De har byggt upp en databas om svenska innovationer från 1970-talet och framåt, och disputerat på varsin avhandling inom området. Jag håller tummarna för att kunna intervjua dem inom kort, och få med en artikel i nästa Entré.

/Åse

PS: Christian Sandström stod för en uppskattad föreläsning om disruptiva innovationer på Estrad i juni 2013. Nu i slutet av september gör han comeback. Temat är då 3D-printning – är tekniken verkligen så revolutionerande som många gör gällande? Kom och diskutera med oss!