Utbilda i entreprenörskap, till vilken nytta?

Rasmus Rahm försvarade sin avhandling 2 september 2019. Foto: Ola Gustafsson.

Först av allt ett stort grattis till Rasmus Rahm, som i går la fram doktorsavhandlingen ”Epistemologies of Entrepreneurship Education: Experiments and Outcomes” vid Handelshögskolan i Stockholm. Jag deltog i disputationen, det var mycket intressant.

Rasmus Rahm, vd för Stockholm School of Entrepreneurship (SSES), har i sin avhandling använt data från SSES verksamhet för en longitudinell studie över effekterna av entreprenörskapsutbildningar. Han har följt studenter som har gått SSES-utbildningar, i vissa fall så långt tillbaka som 18 år.

Rasmus Rahm. Foto: Ola Gustafsson.

Många sätter stort hopp till entreprenörskap. Det har en positiv klang och förhoppningar finns om att det ska lösa all världens problem, från att lyfta människor i fattigdom till att bidra till klirr i skattkistan, med nya Spotify och Klarna.

Konsekvensen är att stater, organisationer och förmögna privatpersoner eller stiftelser spenderar stora pengar på att uppmuntra entreprenörskap, till exempel via entreprenörskapsutbildningar. Men innan Rasmus Rahms avhandling fanns, enligt opponenten Benson Honig, professor vid McMaster University i Kanada, mycket få studier som visar vilka effekter entreprenörskapsutbildningar faktiskt har – och hur de bör utformas för att ge det resultat man är ute efter.

Det är också oklart vilka resultat av entreprenörskapsutbildningarna som faktiskt efterfrågas. Ofta hoppas man på fler och mer framgångsrika företag, men kanske leder utbildningarna även till mer kreativa anställda, eller större yrkesmässigt välbefinnande? Ingen vet riktigt.

Avhandlingens resultat diskuterades dock sparsamt under disputationen, i stället tog opponenten fasta på de utbildningsfilosofiska perspektiv som avhandlingen vilar på. Merparten av diskussionen kom därför att handla om realistiska eller antirealistiska förhållningssätt till utbildningars utformningar och möjligheter.

Benson Honig. Foto: Åse Karlén.

I korthet: Enligt det realistiska förhållningssättet värderas traditionellt lärande – teoretisk inlärning – högre än praktisk. Antirealisterna anser i stället att experimentellt lärande leder till större framgång. Realisterna menar att affärsmöjligheter finns i omgivningen och det är upp till mig som entreprenör att exploatera dem, medan antirealisterna menar att det är entreprenören själv som skapar affärsmöjligheter.

Rahm berättade att han själv har haft en realistisk utgångspunkt för sitt skrivande, men svängt under arbetet. Han konstaterade att resultaten av de mer experimentella utbildningarna är bättre – om målet är just fler och mer framgångsrika entreprenörer. Det spekulerades i om en orsak till detta är att de experimentella utbildningarna påminner mer om de verkliga arbetsförhållanden som många företagare verkar under.

Benson Honig reflekterade över om det är rimligt att dela in utbildningar i de här två boxarna och saknade diskussioner kring social konstruktion och pedagogisk konstruktivism i relation till realism/antirealism.

Slutligen ansåg Honig att Rahms doktorsavhandling hade revolutionerat forskningsfältet, att det behövs betydligt mer av den här sortens randomiserade studier, och att avhandlingen hade fått honom själv att fördjupa sig i ämnet.

Som vd för SSES driver Rasmus Rahm en mycket spännande verksamhet, där resultaten av hans avhandling sannolikt är till stor nytta. Jag har ju privilegiet att få se honom och medarbetarna på SSES ”in action” varje dag, eftersom vi på ESBRI delar lokaler med SSES, och ser mycket fram emot att få följa deras arbete.

En längre artikel om avhandlingen, med fokus på slutsatser och implikationer, kommer i Entré framöver. Håll utkik!

/Anna-Karin