Mannen fortfarande norm för företagaren

I dag, på Internationella kvinnodagen, passar vi på att ställa några frågor om kvinnors företagande till Helene Ahl. Hon är, sedan 1 januari, professor i företagsekonomi med inriktning mot lärande och genus vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping. Hon är även chef och forskningsledare för Encell, Nationellt centrum för livslångt lärande, vid samma lärosäte.

Helene disputerade 2002 med ”The making of the female entrepreneur – A discourse analysis of research texts on women’s entrepreneurship”. Avhandlingen undersöker hur kön konstrueras i forskningsartiklar om entreprenörskap. Den visar bland annat att artiklarna ser kvinnor som en betydelsefull resurs, men på ett sätt som befäster kvinnors underordning i samhället. Artikelförfattarna utgår ofta från givna antaganden om att om det finns skillnader mellan män och kvinnor. 

Är det någon skillnad på hur kvinnor som är företagare presenteras i forskningstexter i dag, åtta år efter din avhandling? 

– Karin Berglund gjorde ju en uppdatering av min översikt för något år sedan, och hon fann att mönstret i det stora hela var detsamma. Fokus var på jämförelser med män. Kvinnorna och deras företag antas vara en "annan sort" och det här med att kvinnor kan föda barn verkar särskilt bekymmersamt. Mannen som norm för företagaren är tämligen ohotad. Men alternativ forskning börjar faktiskt så smått dyka upp, inte minst i den nystartade tidskriften "International Journal of Gender and Entrepreneurship". Det kommande aprilnumret innehåller fem artiklar som använder institutionell teori, och två handlar om Sverige. Ansedda "Academy of Management Review" hade förra året en bra och kritisk artikel av Calas, Smircich och Bourne. Jag är också övertygad om att Vinnovas pågående forskningsprogram kommer att sätta avtryck även i den internationella forskningslitteraturen. 

Hur tycker du att kvinnors företagande lyfts fram i andra medier? Har det förändrats under de senaste 10 åren? 

– I svensk dagspress skrivs det inte särskilt mycket om kvinnor som företagare, det är än så länge en icke-fråga. Däremot är det vanligare med artiklar om kvinnor som ledare, och där tycker jag faktiskt att man överlag har skärpt sig. De riktiga grodorna är inte så vanliga längre. Jag minns när Birgitta Johansson-Hedberg presenterades som ny bank-vd i Dagens Industri, då var rubriken "Bländad av kvinnlig fägring". Något sådant förefaller svårare att skriva i dag. I övrigt tycker jag att kvoteringsmotståndarna är beundransvärt uthålliga i sitt framhärdande av att kompetens måste gå före kön, som om inte motsatsen gällt alltför länge. 

Hur ser könsfördelningen ut inom entreprenörskapsforskningsfältet? 

– Även i forskningsfältet har vi "forskning om entreprenörskap" och så ett sidoordnat "forskning om kvinnors företagande", som om bara kvinnor hade ett kön. Under årens lopp har jag varit deltagare eller arrangör på ganska många internationella konferenser eller konferensspår om kvinnors företagande, och där är männen fortfarande tämligen sällsynta. Samma sak gäller inom det genusteoretiska fältet överhuvudtaget. De män som väljer att anlägga ett genusteoretiskt perspektiv brukar vara väldigt välkomna och uppskattade och även citeras flitigt, så här finns utmärkta möjligheter för manliga kolleger att göra sig ett namn. "Opportunity recognition" är med andra ord redan fixad – nu gäller det bara att göra något av det! 

Behövs särskilt stöd till kvinnors företagande, och i så fall vilket? Är till exempel Tillväxtverkets/Maud Olofssons satsning på 880 ambassadörer för kvinnors företagande en god idé? 

– Eftersom jag forskar i frågan för tillfället ber jag att få återkomma med svar vid ett senare tillfälle. Om ambassadörerna kan man säga att tanken är god – förebilder behövs definitivt! Om man skall fundera på en karriär måste man ju först få veta att den överhuvudtaget existerar, och att andra, som är åtminstone lite lika mig själv, har gjort det tidigare. Själv började jag träna simhopp när Ulrika Knape vann OS 1972. Förebilder funkar. Däremot undrar jag hur stort genomslaget blir. Om jag är rätt informerad får de inte betalt för sitt arbete, och hur mycket tid kan de då lägga ner på det? Det kanske skulle vara effektivare att satsa på en tv-sänd reality-såpa? Å andra sidan är kanske inte företagarens vardag särskilt tv-mässig... Men visst vore det roligt att få se vad det blev av alla de företagsidéer som investerarna i Draknästet valde att satsa på. Tjejen som uppfann den nya knappen, till exempel – har hon startat sitt företag? Hur gick det till? Hur ordnade hon lokal, tillverkning, marknadsföring, försäljning? Vilka svårigheter stötte hon på? Det tycker jag skulle vara jätteroligt att få ta del av. 

Vad tycker du? Varför är det mest kvinnor som vill forska om kvinnors entreprenörskap? Stöter företagsamma kvinnor på särskilda hinder? Och är det överhuvudtaget vettigt att prata om ”företagande” respektive ”kvinnors företagande”, som om det vore två väsensskilda aktiviteter? Lämna gärna dina kommentarer nedan.

Läs även Helenes blogginlägg på nyttforetag.com

Uppdatering: Dagens ledare i DN handlar om detta.

/Åse