Busskungen – en okänd kändis

”I was standing at that Greyhound bus station

When my baby got on board

I was just standing there begging

Baby please don’t go

When that Greyhound bus

Was leaving

With my baby all inside

You know I couldn’t do nothing

But just hang my head half high”

/Känd genom Sonny Terry och Brownie McGhee

Jag kan inte tänka mig att någon i Sverige inte vet vad Greyhound är. Visst ser du den där springande hunden framför dig? Vi har sett bussen fara genom öppna landskap i amerikanska filmer och hört Bob Dylan, Diana Ross och Frank Zappa sjunga om olycklig kärlek, ensamhet, drömmar och Greyhound.

Men jag kan heller inte tänka mig att så många utanför Våmhus i Dalarna vet att det var en svensk som grundade Greyhound – nämligen Busskungen.

Kristin Lundell, kulturskribent och författare, har skrivit boken ”Busskungen – Svensken som grundade Greyhound” (Norstedts, 2014). När hon hörde sig för bland vänner och bekanta, hade ingen en aning om att Greyhound grundats av en svensk. Upprinnelsen till boken om Eric Wickman från Våmhus i norra delen av Mora kommun som skapade världens tredje kändaste varumärke, härrör från en lokal myt om en grindslant. Kristin har sedan hon var liten hört historien om en man som kallades för ”Busskungen”. Han gav hennes mamma en femtiokronorssedel för att hon öppnade grinden för hans bil på 1950-talet. Men det visade sig att historien om Busskungen har flera versioner.

Vi får genom Erics egna handskrivna brev hem till familjen i Sverige, fotografier, personliga minnen och historier från vänner och släktingar, bilden av en ödmjuk och generös man som personifierar den amerikanska drömmen. Med några få dollar på fickan kom han till ”The land of the free” men tappade aldrig kontakten med hemlandet. Parallellt får vi följa med på Kristin Lundells och fotograf Karin Grips resa genom USA på en Greyhoundbuss.

Jag tyckte verkligen om boken från första stund. Och önskar att jag i stället för att skumma igenom boken snabbt på en hård kontorsstol, fick ligga nerbäddad i sängen en söndag. För det är ju något drömskt i det där med framgångssagor och svunna tider.

/Maria