Bra feedback föder innovation

Neeraj Sonalkar och Anders Berglund föreläste 7 februari. Foto: Viktor Aronsson

Häromdagen handlade Estrad  om hur man bygger innovativa team, företag och regionala ekosystem. Anders Berglund och Neeraj Sonalkar har forskat om detta en längre tid och delade med sig av sina resultat om vilka de grundläggande byggstenarna är. De har tittat på både fysisk och organisatorisk miljö, interaktion samt sätt att tänka. De har också fokuserat på hur idéer och kunskap flödar.

Föreläsarna menade att en viktig faktor för att förbättra innovationsflödet är design thinking. Det kan liknas vid en process som underlättar förflyttningen från det nuvarande (kanske inte helt perfekt fungerande) sättet att arbeta till ett önskat, mer funktionellt sätt i framtiden.

Design thinking kan ske på olika nivåer. Det kan handla om individer, team, organisationer eller regioner. Men en sak är säker. Förflyttningen kommer inte att gå spikrakt från punkt A till punkt B. Man får räkna med att utvecklingen går i sicksack eftersom man på vägen kommer att både upptäcka ny kunskap och stöta på hinder. Det gäller att hantera dessa hinder och ändå komma vidare. Säkerställ bara att riktningen är rätt trots avvikelserna. Berglund och Sonalkar visade en modell för att åskådliggöra processen. De kallade den ”The hunter model”. Där gäller det att jaga idéer och sedan testa dem, gärna i team. Om idén inte håller får man revidera eller tillföra något för att den så småningom ska bli en riktigt framgångsrik idé. Föreläsarna poängterade att det är viktigt att låta individer organisera sitt eget arbete och inte låsa in människor i vissa banor.

De framhöll att det behövs interaktion mellan team-medlemmarna, det räcker inte med en person för att kläcka och utveckla riktigt bra idéer. Man behöver spåna, fråga och få synpunkter. När man i en utvecklingsfas möter ett hinder eller ett negativt svar på ett förslag kan man välja att ge ett nytt reviderat alternativ eller förkasta förslaget och hitta på något annat. Det är minst lika viktigt med responsen på ett förslag som själva idén. De team som är framgångsrika kommer vidare trots – eller kanske tack vare – negativ feedback. Talarna tog upp ett roligt exempel: En bil som på olika sätt kan ge hälsoråd, och kanske till och med utföra vissa tester via sensorer – en Health Car. Men det skulle ju inte vara så bra att utveckla den utan att testa den på användarna. Då skulle man riskera att stå där med en bil som varit svindyr att utforma men som målgruppen inte alls vill ha.

Anders Berglund. Foto: Viktor Aronsson

Man kan likna den innovativa miljön vid en plantage eller en regnskog. I en plantage finns gröda och ogräs. Där rensar man direkt bort ogräset. I en regnskog är det svårt att avgöra vad som är gröda eller ogräs. Därför kan det växa upp något som man i en plantage skulle ha rensat bort som ogräs, men som visar sig vara en fantastisk gröda. En superinnovation. Går det här att översätta till organisationer? Jo, både plantagen och regnskogen behövs men det krävs en del arbete för att balansera de två motsatserna på ett bra sätt och uppnå jämvikt. Tänk också på att en individ kan ses som lat, arrogant och förvirrad av vissa, medan andra ser hen som ett kreativt, världsfrånvänt geni. Det handlar om perspektiv.

Något som enligt föreläsarna är oerhört viktigt i innovationsprocessen är feedback. Det finns olika typer av feedback och den bästa är konstruktiv och sker redan på ett tidigt stadium i innovationsprocessen. Då finns tid att genomföra nödvändiga förändringar och man slipper stå med en produkt som inte uppfyller önskemålen hos kunderna, och som därför inte lyckas på marknaden. Den första tanken inför feedback är oftast ”Åh nej, vad har jag gjort för fel?”. I stället bör man tänka ”Wow, vad kan jag lära mig av det här”? Rätt sorts feedback är mycket värdefull, speciellt under tiden man utvecklar en idé.

Neeraj Sonalkar. Foto: Viktor Aronsson

Glädjande nog kan man lära sig överkomma hinder, menade Anders Berglund och Neeraj Sonalkar. Man kan träna sig i att hantera den kritik som uppkommer och göra något konstruktivt av den. Om två personer är oense och inte kan komma vidare blir det förödande för kreativiteten. För att se hur dynamiken och kreativiteten fungerar kan man använda något som föreläsarna kallade ”Team Interaction Diagnosis”. Via videoinspelningar i realtid som utvärderas, och genom personlig coachning, kan team och individer utvecklas och få insikter om vad som behöver ändras i deras sätt att arbeta tillsammans. Två mindre bra idéer kan kanske kombineras till en lysande idé.

Slutligen presenterade Berglund och Sonalkar två olika projekt, båda med målet att utveckla innovativa ekosystem i utvecklingsländer. Tanken var att stimulera kreativitet och samarbete och naturligtvis åstadkomma innovation och framgångsrika företag. Det ena genomfördes i Ahmedabad i Indien, och det andra i Abeokuta i Nigeria. Några av lärdomarna från arbetet med projekten är att det är viktigt att knyta till sig tänkbara finansiärer på ett tidigt stadium och att mäta utvecklingen på ekosystemnivå för att locka partners och investerare. Utvecklingen av ekosystemet bör både involvera och utveckla den ekonomiska aktiviteten i regionen och det är en fördel om ledarna är nytänkande och drivs av empati.

Vill du höra mer om hur man åstadkommer innovativa miljöer? Föreläsningen läggs inom kort upp som webb-tv i hög kvalitet och den livesändning vi gjorde ligger kvar på vår Youtubesida. Du kan också ta del av de bilder som föreläsarna presenterade.

Trevlig helg!
/Helene

Webbsändning: Understanding the innovation genome

Dagens Estradörer är Anders Berglund och Neeraj Sonalkar. Föreläsningen pågår 15.00-17.00.

Hur bygger man innovativa team och radikala innovationer?

Det får du och jag veta nu på onsdag, 7 februari. Då står forskarna Anders Berglund (som inom kort tillträder en tjänst på Mälardalens högskola) och Neeraj Sonalkar (från Stanford University) på Estradscenen.

De kommer att presentera vilka byggstenar som krävs för radikal innovation, och hur man formar innovativa team, företag och regionala ekosystem. Vi kommer att få ta del av forskning och erfarenheter från både Nigeria, Indien, USA och Europa. 

Missa inte denna möjlighet! Läs mer här.

Hoppas vi ses och innan dess – trevlig helg!
/Magnus

Så fröna tidigt – det är då det gror!

Vi ska bli mer innovativa, det är universalreceptet för överlevnad i den hårdnande globala konkurrensen. Det gäller individer, företag och länder. Men hur blir man innovativ då? Vilken roll spelar utbildningen? Anders Berglund forskar på KTH och skrev sin avhandling om innovation på en ingenjörsutbildning som inriktar sig på produktutveckling och design. Han har också varit med och utvecklat utbildningen som bedrivs på Openlab där KI, KTH, SU och Södertörn tillsammans tar sig an samhällsutmaningar för den växande staden genom design thinking. Vi ställde några frågor till Anders.

/Jonas

Kan man utbilda i innovation?
Självklart! Frågan kanske borde omformuleras till: ”Vad inom innovation är speciellt viktigt att lära ut?” Då landar jag i frågor som jag brottas med dagligen i min egen undervisning. Det berör nytta som man vill åstadkomma och vem som är mottagare.

Anders Berglund

Innovation har med vår framtid att göra och jag personligen ser det som ett naturligt sätt att fortsätta utvecklas inom ett fält som ständigt utvecklas. Då jag innerst inne upplever mig själv som en innovatör så känner jag starkt för att skapa förändring i olika avseenden. När möjligheten gavs att forska kring individuell innovationsförmåga vid enheten för Integrerad produktutveckling på ITM skolan så kändes det som ett perfekt avstamp från min dåvarande forskning kring innovationsprocesser. I stället för att rikta blickarna ut mot företagen var nu tanken att rikta blickarna inåt, mot de individer som ännu inte arbetar ute i något företag – våra studenter.

Förväntan på att det ska finnas förmåga till innovation är något som till stor del tas för givet i företag. Går det att rekrytera individer om de inte förbereds och tränar sina färdigheter på att hantera innovation och olika former av utvecklingsarbete? Innovation börjar någonstans. Ju tidigare det går att påverka att ett frö till något nytt sås, desto större chans att något fruktbart får fäste till att gro.

Vad bör man tänka på?Innovation i utbildningen ska inte landa på resultatet av individers insatser. Innovation i utbildningen ska förmå individer att lära sig nya saker. I klarspråk: Det handlar om resan, inte destinationen. Tidiga faser av en innovationsprocess är på många sätt nyckeln till att lyckas då det är viktigt att där verkligen våga omformulera och testa nya saker, något som väcker nyfikenhet och engagemang hos många.

Att utbilda för innovation innebär att lägga fokus på aktiviteter och lärande för individ respektive grupp, och på vad som kan förstärkas i befintlig miljö. För det första så handlar det om att våga vara självkritisk. Man måste främja öppenhet och delaktighet, inte bara för att en uppgift kanske kräver det utan se till möjligheterna att lära av varandra och få in nya perspektiv tidigt i utvecklingsprocessen. Sett till min nuvarande forskning och undervisning så berör jag mycket design thinking som en mekanism för att skapa förändring. Design thinking kan bäst förklaras som ett medvetet förhållningssätt till vad som föreligger en tänkbar innovations uppkomst.

Genom att hitta pusselbitar som pekar på de verkliga problemen och behoven för enskilda användare, kan en förståelse formas som på sikt leder till en förändrad syn på grundläggande problem.

Berätta om Openlab!
Vi jobbar med att finna svar till utmaningar som ställs i pågående verksamheter inom den växande staden. Stockholms stad, Stockholm läns landsting och Länsstyrelsen i Stockholm utgör finansieringspartner till hur fyra lärosäten i Stockholm (KTH, KI, SU och SH) återkommande organiserar och bedriver en projektbaserad och utmaningsdriven kurs varje termin sedan våren 2013. Jag var med redan från start innan vi satte in ett lärarteam med ansvariga från varje lärosäte. Mycket utveckling har skett sedan dess då vi hela tiden vill se till att erbjuda en så bra utbildning som möjligt, med fokus på relevanta och nyttiggörande utmaningar.

Som lärare är det extra utmanande att förklara och anpassa sina föreläsningar och sin coachning så att studenterna ska utveckla sitt agerande och resonemang. Det som främst karaktäriserar en interdisciplinär gruppkonstellation, som den inom projektkursen på Openlab, är att varje deltagare har modet och viljan att lyfta frågor utanför de vardagliga bekvämlighetsramarna. Studenterna lämnar i stort en komfortzon de är vana vid och agerar i stället för att uppnå ett syfte där den egna kompetensen utgör en pusselbit av många andra bidragande roller och perspektiv. Teamet arbetar med att samla in en mängd information som har till uppgift att utmynna i insikter kring ett problemområde.

Hur kommer design thinking in i detta?
Empati och hur en sådan beståndsdel kommer in i en kurs och speglar vad som kommer ut i slutändan är extra intressant att följa. Det ligger till grund för hur vi lägger upp varje enskilt projekt. Att avskärma sig och se bortom eventuella direkta lösningsförslag kan vara väldigt frustrerande och tidskrävande. Det gäller att våga ge tid för att möjliggöra inhämtning av nya perspektiv, att vidga sin förståelse och landa i nya insikter.

Att förstå saker på ett sätt som varken du eller någon av uppdragsgivarna lagt fokus på tidigare innebär att ifrågasätta existerande förutsättningar, varför fungerar saker som de gör? Hur kan en problemformulering sättas i centrum och utformas som gör att vi tillskriver påtagliga värden till mänskliga värden? I en utbildningsmiljö skulle det kunna sägas att design thinking vänder på värdekedjan, där kunden/uppdragsgivaren är bränsle och injektion till att finna lösningsförslag. Det är människorna bakom förslagen som vi vill ge betydande mervärde i nya lärdomar. Studenterna lär sig jobba extremt iterativt där en grundstruktur innefattas av de fem olika tillstånden som vi relaterar till inom design thinking:

(a) empati – där djupförståelse för problem och användare fångas upp i olika insikter.
(b) definition – där insikter gör det möjligt att konkretisera det upplevda problemet.
(c) idégenerering – där problemet ger en preciserad riktning för den mångfald av idéer som utformas såväl visuellt, upplevelsemässigt som i text.
(d) prototypande – där en lekfull skapandeprocess materialiserar olika idéer och slår samman delar till konceptuella lösningsförslag.
(e) test – där avstämning och verklighetskoll blir avgörande för att anpassa sina förslag så att de vinner förtroende hos dem som upplevde behoven initialt.

Sett på kursen som helhet så upplevs den som annorlunda och mycket lärorik. Vi vet att den sticker ut då det inte finns många universitetskurser som jobbar på djupet med den här typen av interdisciplinära och breda samhällsutmaningar. Något som jag tycker är extra tilltalande är också att många som tagit del av kursen fortsätter att använda design thinking i sitt arbete. I något fall har kursen till och med utgjort tungan på vågen som gjort att de fått sitt ”drömjobb”.

När vi frågar studenterna om det som levererades i slutet var något de skulle kunna föreställa sig i början är svaret tämligen enhälligt; nej. Studenterna landar i insikter och nya sätt att tolka sin omgivning som gör det svårt att sätta fingret på vad eller vilka saker som är viktigast att arbeta med. Det är helheten och öppenheten för förändring som är nyckeln, något som inte ska tas för givet. Vi är trygga med att förståelsen för processen kring design thinking fungerar som en nyckel till nya lösningsförslag. Genom att utsättas för nya utmaningar blir det lättare att låsa upp inlåsta mönster och agera på nya sätt – också efter att kursen tagit slut.

Berätta lite om hur du lägger upp dina kurser!
Beroende på kurs försöker jag ofta se till hur interaktion och upplägg ser ut, vilka alternativa sätt som det skulle kunna genomföras på och vad som skulle krävas för att göra något till det bättre. Jag undervisar genom att vara väldigt lyhörd, och försöker helt enkelt lära som jag lever. Det innebär att spegla design thinking i mitt förhållningssätt när jag utvecklar och genomför kurser. Jag försöker använda empati för att stämma av kursen, både i sin helhet och i varje enskilt moment och interaktion. Jag vill komma till insikt om vad som behöver göras för att utföra undervisningen bättre.

Det mesta handlar om hur mycket vi tillåter oss själva att skapa empati för vår nästa och vad vi gör med de insikter vi får med oss. Generellt så försöker jag bryta upp mina pass och varva mellan praktik, kortare genomgångar och reflektion. Allt för att bitarna ska falla på plats. Vi lär oss olika. Även dagsform och situation behöver vara dynamisk för att få ut så mycket som möjligt ur varje enskilt lärtillfälle.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga att kursupplägg i sig inte per automatik gör studenterna mer innovativa. I stället är det kombinationen av upplägg och innehåll som är viktigt, tillsammans med hur vi förhåller oss till ”ämnet” och till vilken grad de kritiska ”rätta” frågorna ställs.

Det roliga med lärande är att det finns så mycket att lära. Varje ny situation, varje ny miljö, varje grupp individer som du interagerar med, och har möjligheten att skapa bestående ”trigger-effekt” hos, är det mest spännande med att vara högskolelärare...

MR-undersökning blev piratäventyr

Design thinking är ett sätt för företag att bli mer innovativa. ”Metoden” har sitt ursprung i Silicon Valley, med band till Stanford och Apple, men används allt mer även i Sverige. Att arbeta med design thinking har fått en viss hallelujastämning. Det kan användas i alla situationer och är svaret på allt, mässar hejarklacken. Här finns det anledning att dra öronen åt sig lite, menade Lisa Carlgren och Maria Elmquist under sin Estradföreläsning i går – även om det finns en hel del som är bra med design thinking. Tillsammans med Chalmerskollegan Ingo Rauth (vi skrev om hans forskning i senaste numret av Entré) har de forskat om ämnet sedan 2011.

Tanken med design thinking är att lösa problem med inspiration ifrån hur designer arbetar. Användarfokus är centralt. Första steget i en tänkt arbetsprocess är ”empati”, att skapa band till användarna på ett djupare plan.

Ett känt exempel som Carlgren och Elmquist tog upp var hur General Electric använde design thinking för att förbättra situationen för barn som ska MR-undersökas. Det är såklart ingen rolig situation för någon av de inblandade. Barnen mår ofta dåligt, är oroliga och rädda. Föräldrarna är garanterat oroliga. Personalen ska hantera en komplex situation, och hoppas att det inte ska vara något allvarligt. General Electric frågade sig om de kunde göra något för barnen. Ingången i det blev att försöka förstå barn, inte bara just i röntgensituationen, utan att mer allmänt fråga sig: Vad gillar barn att göra? Vad tycker de är kul, vad leker de med? De kom fram till att många barn tycker att äventyr är kul, och bestämde sig för att försöka använda det på något sätt för att göra röntgensituationen mindre läskig. Det landade i att röntgenapparaten designades om till ett piratäventyr.

Lösningen kan låta banal, konstaterade Carlgren. Men när man följde upp arbetet visade det sig att färre barn behövde sövas, och att de mådde bättre både under röntgensituationen och efter. Tankarna har spridit sig, och det finns piratröntgen och djungelröntgen på många håll i världen. Det har också blivit ett klassiskt exempel på att man kan utgå från användarna i stället för från tekniken.

Hela föreläsningen kommer inom kort som webb-tv. Redan nu går den att se på vår Bambuserkanal. På vår webb finns även en artikel om Lisa Carlgrens forskning, och Maria Elmquists Åsiktstext som publicerades för ett år sedan.

/Jonas

Estrad om design thinking - del 2