Finfin filantropi

Agneta Trygg, Maria Rankka, Tove Lifvendahl, Pontus Braunerhjelm och Hans Börsvik i diskussion under rubriken Filantropen – samhällsbyggare och välgörare.

ESBRI startade 1997, tack vare finansiering från Leif Lundblad som varit företagare sedan 17 års ålder. Leif är själv ingen akademiker men såg ändå vikten av att sprida forskningsbaserad kunskap om entreprenörskap till en bred allmänhet. Därför tog han initiativet till ESBRI och bidrog med strax över 18 miljoner kronor ur sin privata förmögenhet. De pengarna användes för att bygga upp ESBRI under åren 1997-2004.

Sedan dess har vi sett en rad andra filantropiska handlingar inom forskningsområdet entreprenörskap. Anders Walls stiftelser delar ut stipendier, Sten K Johnson startade sitt Centre for Entrepreneurship vid Lunds universitet, SSES får medel via Familjen Erling-Perssons stiftelse och Global Award for Entrepreneurship Research har finansierats av såväl Rune Andersson som Melker Schörling.

Tove Lifvendahl har skrivit boken ”Att ge – Samtal med svenska filantroper”. Jag hörde henne under Småföretagsdagarna i Örebro. Då berättade hon bland annat att vi i Sverige har en lång tradition av att ge, men att det handlar om relativt små summor. Organisationer som Actionaid, Rädda barnen och Stadsmissionen säljer gåvobevis som innebär att en okänd medmänniska får ett mål mat, en bänk i skolan eller en get. I den slottssal där vi befann oss fanns också små plaketter som angav vem som betalat för respektive stol, en var till exempel sponsrad av en lokal målerifirma.

Lifvendahl menade att det handlar om samma processer när man donerar miljoner till forskning: Man vill göra skillnad. En del vill också ge tillbaka, exempelvis till ett lärosäte där de själva har läst. Filantropi i betydelsen ”donera-massa-dollar-och-få-ett-hus-uppkallat-efter-sig” är vanligare i USA, och där ger det också mer status.

”När rika människor gör stora donationer i Sverige börjar det skava lite. Man undrar varför de ger egentligen – är det bara för att de vill känna sig goda?”, sa Tove Lifvendahl.

Maria Rankka, vd för Stockholms Handelskammare, höll med om att Sverige har haft en stark tradition av filantropi. Särskilt under 1800-talet och början av 1900-talet.

”Det här förändrades först på 1970-talet, men filantropi är alltså inte något främmande i den svenska kulturen! Göteborg är ju byggt av företagare”, sa hon.

Rankka ser starka kopplingar mellan filantropi och en gynnsam utveckling för regionen.

”Det finns samband mellan filantropi och tillväxt, och mellan filantropi och mångfald. Det kan leda till större utbud av kultur och utbildning – vilket bidrar till regioners attraktivitet. Och jag vill göra huvudstadsregionen maximalt attraktiv.”

Vad tycker du? Bör vi underlätta för filantroper eller är det att be om smulor från de rikas bord? Kommentera gärna!

/Åse