Vi ska bli mer innovativa, det är universalreceptet för överlevnad i den hårdnande globala konkurrensen. Det gäller individer, företag och länder. Men hur blir man innovativ då? Vilken roll spelar utbildningen?
Anders Berglund forskar på KTH och skrev
sin avhandling om innovation på en ingenjörsutbildning som inriktar sig på produktutveckling och design. Han har också varit med och utvecklat utbildningen som bedrivs på
Openlab där KI, KTH, SU och Södertörn tillsammans tar sig an samhällsutmaningar för den växande staden genom design thinking. Vi ställde några frågor till Anders.
/Jonas
Kan man utbilda i innovation?
Självklart! Frågan kanske borde omformuleras till: ”Vad inom innovation är speciellt viktigt att lära ut?” Då landar jag i frågor som jag brottas med dagligen i min egen undervisning. Det berör nytta som man vill åstadkomma och vem som är mottagare.
 |
| Anders Berglund |
Innovation har med vår framtid att göra och jag personligen ser det som ett naturligt sätt att fortsätta utvecklas inom ett fält som ständigt utvecklas. Då jag innerst inne upplever mig själv som en innovatör så känner jag starkt för att skapa förändring i olika avseenden. När möjligheten gavs att forska kring individuell innovationsförmåga vid enheten för Integrerad produktutveckling på ITM skolan så kändes det som ett perfekt avstamp från min dåvarande forskning kring innovationsprocesser. I stället för att rikta blickarna ut mot företagen var nu tanken att rikta blickarna inåt, mot de individer som ännu inte arbetar ute i något företag – våra studenter.
Förväntan på att det ska finnas förmåga till innovation är något som till stor del tas för givet i företag. Går det att rekrytera individer om de inte förbereds och tränar sina färdigheter på att hantera innovation och olika former av utvecklingsarbete? Innovation börjar någonstans. Ju tidigare det går att påverka att ett frö till något nytt sås, desto större chans att något fruktbart får fäste till att gro.
Vad bör man tänka på?Innovation i utbildningen ska inte landa på resultatet av individers insatser. Innovation i utbildningen ska förmå individer att lära sig nya saker. I klarspråk: Det handlar om resan, inte destinationen. Tidiga faser av en innovationsprocess är på många sätt nyckeln till att lyckas då det är viktigt att där verkligen våga omformulera och testa nya saker, något som väcker nyfikenhet och engagemang hos många.
Att utbilda för innovation innebär att lägga fokus på aktiviteter och lärande för individ respektive grupp, och på vad som kan förstärkas i befintlig miljö. För det första så handlar det om att våga vara självkritisk. Man måste främja öppenhet och delaktighet, inte bara för att en uppgift kanske kräver det utan se till möjligheterna att lära av varandra och få in nya perspektiv tidigt i utvecklingsprocessen. Sett till min nuvarande forskning och undervisning så berör jag mycket design thinking som en mekanism för att skapa förändring. Design thinking kan bäst förklaras som ett medvetet förhållningssätt till vad som föreligger en tänkbar innovations uppkomst.
Genom att hitta pusselbitar som pekar på de verkliga problemen och behoven för enskilda användare, kan en förståelse formas som på sikt leder till en förändrad syn på grundläggande problem.
Berätta om Openlab!
Vi jobbar med att finna svar till utmaningar som ställs i pågående verksamheter inom den växande staden. Stockholms stad, Stockholm läns landsting och Länsstyrelsen i Stockholm utgör finansieringspartner till hur fyra lärosäten i Stockholm (KTH, KI, SU och SH) återkommande organiserar och bedriver en projektbaserad och utmaningsdriven kurs varje termin sedan våren 2013. Jag var med redan från start innan vi satte in ett lärarteam med ansvariga från varje lärosäte. Mycket utveckling har skett sedan dess då vi hela tiden vill se till att erbjuda en så bra utbildning som möjligt, med fokus på relevanta och nyttiggörande utmaningar.
Som lärare är det extra utmanande att förklara och anpassa sina föreläsningar och sin coachning så att studenterna ska utveckla sitt agerande och resonemang. Det som främst karaktäriserar en interdisciplinär gruppkonstellation, som den inom projektkursen på Openlab, är att varje deltagare har modet och viljan att lyfta frågor utanför de vardagliga bekvämlighetsramarna. Studenterna lämnar i stort en komfortzon de är vana vid och agerar i stället för att uppnå ett syfte där den egna kompetensen utgör en pusselbit av många andra bidragande roller och perspektiv. Teamet arbetar med att samla in en mängd information som har till uppgift att utmynna i insikter kring ett problemområde.
Hur kommer design thinking in i detta?
Empati och hur en sådan beståndsdel kommer in i en kurs och speglar vad som kommer ut i slutändan är extra intressant att följa. Det ligger till grund för hur vi lägger upp varje enskilt projekt. Att avskärma sig och se bortom eventuella direkta lösningsförslag kan vara väldigt frustrerande och tidskrävande. Det gäller att våga ge tid för att möjliggöra inhämtning av nya perspektiv, att vidga sin förståelse och landa i nya insikter.
Att förstå saker på ett sätt som varken du eller någon av uppdragsgivarna lagt fokus på tidigare innebär att ifrågasätta existerande förutsättningar, varför fungerar saker som de gör? Hur kan en problemformulering sättas i centrum och utformas som gör att vi tillskriver påtagliga värden till mänskliga värden? I en utbildningsmiljö skulle det kunna sägas att design thinking vänder på värdekedjan, där kunden/uppdragsgivaren är bränsle och injektion till att finna lösningsförslag. Det är människorna bakom förslagen som vi vill ge betydande mervärde i nya lärdomar. Studenterna lär sig jobba extremt iterativt där en grundstruktur innefattas av de fem olika tillstånden som vi relaterar till inom design thinking:
(a) empati – där djupförståelse för problem och användare fångas upp i olika insikter.
(b) definition – där insikter gör det möjligt att konkretisera det upplevda problemet.
(c) idégenerering – där problemet ger en preciserad riktning för den mångfald av idéer som utformas såväl visuellt, upplevelsemässigt som i text.
(d) prototypande – där en lekfull skapandeprocess materialiserar olika idéer och slår samman delar till konceptuella lösningsförslag.
(e) test – där avstämning och verklighetskoll blir avgörande för att anpassa sina förslag så att de vinner förtroende hos dem som upplevde behoven initialt.
Sett på kursen som helhet så upplevs den som annorlunda och mycket lärorik. Vi vet att den sticker ut då det inte finns många universitetskurser som jobbar på djupet med den här typen av interdisciplinära och breda samhällsutmaningar. Något som jag tycker är extra tilltalande är också att många som tagit del av kursen fortsätter att använda design thinking i sitt arbete. I något fall har kursen till och med utgjort tungan på vågen som gjort att de fått sitt ”drömjobb”.
När vi frågar studenterna om det som levererades i slutet var något de skulle kunna föreställa sig i början är svaret tämligen enhälligt; nej. Studenterna landar i insikter och nya sätt att tolka sin omgivning som gör det svårt att sätta fingret på vad eller vilka saker som är viktigast att arbeta med. Det är helheten och öppenheten för förändring som är nyckeln, något som inte ska tas för givet. Vi är trygga med att förståelsen för processen kring design thinking fungerar som en nyckel till nya lösningsförslag. Genom att utsättas för nya utmaningar blir det lättare att låsa upp inlåsta mönster och agera på nya sätt – också efter att kursen tagit slut.
Berätta lite om hur du lägger upp dina kurser!
Beroende på kurs försöker jag ofta se till hur interaktion och upplägg ser ut, vilka alternativa sätt som det skulle kunna genomföras på och vad som skulle krävas för att göra något till det bättre. Jag undervisar genom att vara väldigt lyhörd, och försöker helt enkelt lära som jag lever. Det innebär att spegla design thinking i mitt förhållningssätt när jag utvecklar och genomför kurser. Jag försöker använda empati för att stämma av kursen, både i sin helhet och i varje enskilt moment och interaktion. Jag vill komma till insikt om vad som behöver göras för att utföra undervisningen bättre.
Det mesta handlar om hur mycket vi tillåter oss själva att skapa empati för vår nästa och vad vi gör med de insikter vi får med oss. Generellt så försöker jag bryta upp mina pass och varva mellan praktik, kortare genomgångar och reflektion. Allt för att bitarna ska falla på plats. Vi lär oss olika. Även dagsform och situation behöver vara dynamisk för att få ut så mycket som möjligt ur varje enskilt lärtillfälle.
Avslutningsvis skulle jag vilja säga att kursupplägg i sig inte per automatik gör studenterna mer innovativa. I stället är det kombinationen av upplägg och innehåll som är viktigt, tillsammans med hur vi förhåller oss till ”ämnet” och till vilken grad de kritiska ”rätta” frågorna ställs.
Det roliga med lärande är att det finns så mycket att lära. Varje ny situation, varje ny miljö, varje grupp individer som du interagerar med, och har möjligheten att skapa bestående ”trigger-effekt” hos, är det mest spännande med att vara högskolelärare...
Prenumerera på esbribloggen